Isbjörnshoppet
Läste ni om det? Kollade videon på aftonbladet. Då sa dom att de inte visste varför hon frivilligt hoppat i bland björnarna. Nu hade de luskat ut lite mer. Hon vårdas idag på sjukhus för bit och rivmärken men oxå för psykisk ohälsa. Hon var utan jobb och hade fått sämre kontakt med sin 8 åriga dotter. Dottern bodde numer mesta dels hos sin pappa och var bort med honom över påskhelgen. Det tog hårt på henne. Hon hade fnissandes hoppat i.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4888048.ab
Usch vad livet måste kännas tungt när man väljer att göra något sådant. Jag har genom åren varit i kontakt med folk som försökt ta sitt liv och känt en del som gjort det. Vad de säger är att livet känns så svart, de ser ingen annan utväg och att folk runt ikring skulle få det bättre om de inte fanns. Jag kan förstå att det känns så just då. Men kan det vara mera fel? Utvägar hittar man bara man vågar berätta, det finns alltid någon som kan hjälpa eller åteminstone försöka hitta rätt hjälp för de problem man har. Och att folk runt ikring skulle få det bättre? Jag vet att jag undrade fanns det något jag kunde ha gjort? Något jag kunde ha sagt? Tänk vilka känslor man lämnas med. Jag har nu aldrig varit nära vän eller anhörig men tänk att hamna i den sitsen, man har nog många frågor som man aldrig får svar på. Kan tro att man har känslor som ilska, förtvivlan, hopplöshet, man dömmer nog sig själv som den som gjorde det, kanske man kan känna förståelse någonstans med.
Vad jag vet är att det är svårt att prata på det sätt att man känner att man når fram till en deprimerad människa. Det verkar inte finnas något som kan locka fram lite jävlar enamma. Dom är bra på att ha argument till varför det inte skulle bli bättre, varför livet inte kommer att bli roligare eller mer värt att finnas i. Men jag tror på att prata, jag tror att man ska försöka, något av det du säger kanske till slut fastnar. Kanske man kan ge dom lite livslust tillbaka bara med att finnas.
Jahapp det blev ett annorlunda inlägg, jag tyckte bara så synd om kvinnan och hennes dotter.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4888048.ab
Usch vad livet måste kännas tungt när man väljer att göra något sådant. Jag har genom åren varit i kontakt med folk som försökt ta sitt liv och känt en del som gjort det. Vad de säger är att livet känns så svart, de ser ingen annan utväg och att folk runt ikring skulle få det bättre om de inte fanns. Jag kan förstå att det känns så just då. Men kan det vara mera fel? Utvägar hittar man bara man vågar berätta, det finns alltid någon som kan hjälpa eller åteminstone försöka hitta rätt hjälp för de problem man har. Och att folk runt ikring skulle få det bättre? Jag vet att jag undrade fanns det något jag kunde ha gjort? Något jag kunde ha sagt? Tänk vilka känslor man lämnas med. Jag har nu aldrig varit nära vän eller anhörig men tänk att hamna i den sitsen, man har nog många frågor som man aldrig får svar på. Kan tro att man har känslor som ilska, förtvivlan, hopplöshet, man dömmer nog sig själv som den som gjorde det, kanske man kan känna förståelse någonstans med.
Vad jag vet är att det är svårt att prata på det sätt att man känner att man når fram till en deprimerad människa. Det verkar inte finnas något som kan locka fram lite jävlar enamma. Dom är bra på att ha argument till varför det inte skulle bli bättre, varför livet inte kommer att bli roligare eller mer värt att finnas i. Men jag tror på att prata, jag tror att man ska försöka, något av det du säger kanske till slut fastnar. Kanske man kan ge dom lite livslust tillbaka bara med att finnas.
Jahapp det blev ett annorlunda inlägg, jag tyckte bara så synd om kvinnan och hennes dotter.
Kommentarer
Trackback
