Wiccan

Det var nån dag sedan jag bloggade. Har fortfarnde bilder som jag tänkte sätta in från lite tidigare. Men nu har något mer intressant inträffat. Vi har fått två nya inneboende, får jag presentera

             Barbro


             Och Tintin


Jag börjar med Barbro, vi tror att hon heter så. Barbro kommer ursprungligen från Uppsala, där bodde hon ihop med en 85 årig gammal dam och två andra jakosar. "Maggan" från Boden som placerar om djur åkte och hämtade dom då tanten inte orkade längre. Barbro hamnade då hos ett lite äldre par i Luleå, dit kom hon i Juni. De bodde istugan och allt verkade flyta på bra. Men så har dom nu flyttat in i lägeheten tillbaka. Och upptäcker då att den lever faktiskt om en hel del. Grannarna har klagat redan efter en vecka. De insåg att det kommer inte att funka så det blev en kedjereaktion. Dom ringde Maggan, Maggan ringde Åsa, Åsa ringde mig och vi åkte och hämtade henne.

Lite orolig var jag ju eftersom vi redan har tre fåglar och hon sas vara skrikig. Det brukar bli så skriker en så skriker alla. Lite små falsk sa dom med att hon var, kan tjyvnypas ett tu tre. Men vad vi hittade var en försynt lite fröken. Hon tittade lugnt och sansat på oss när vi pratade med henne. När vi skulle lasta in henne i kattburen flög hon naturligtvis iväg. Farbrorn skulle jaga henne med en pinne, hon är rädd för händer sa dom. Men då tog Danne ver och satt fram handen, hon klev upp på den och han höll henne över ryggen och bara satte in henne i kattburen. Inget bitande eller skrikande. Hon var jätte foglig. Visslade förnöjt inne i buren.

Hemresan gick oxå jätte bra, hon var hur lugn som helst. Kommer ihåg när vi hämtade Moa, hon försökte bitas så fort hon kom åt genom buren. Men hon prov visslade en lite trudelutt då och då och tittade nyfiket på oss.

Väl hemma var det dags för lite om möblering av fåglar. Hubert åkte tillbaka in med Moa (tillfälligt tills rummet e klart) Maggan hade tydligen provat sätt ihop Barbro med någon Jako hon hade hemma och det gick inte. Så Barbro fick ta Hubbes bur. Anledningen att vi kallar henne Barbro var för att det här paret i Luleå säger att hon säger -Hej Barbro. Så är det inte hon som heter det så har hon då haft och göra med en Barbro. Den gammla Uppsala kvinnan är det inte heller för hon var visst tyska och hette nått annat.

Vi satte i Barbro i buren och det var som att hon aldrig hade bott nån annanstans, hon kände sig hemma direkt. Hon åt, putsade sig och intog sovpinnen.

Ja sen då så ringer Åsa asgarvandes och frågar när vi ska hämta Tintin, en gulnackad dvärgara.



Dvärgara var den första egna fågel jag ägt. Och ja ångrar än idag att jag sålde den, men det fanns då en mycket stark anledning. Jag blev ju eld och lågor, hoppade i bilen och åkte till dom. Men det var inte en lika grann fågel som mötte mig där. Hon (tror det är det) ser så erbarmelig ut man bara kan. Den stackarn har för många år sedan blivit attakerad av en katt hos ett tidigare par som ägt henne. Mari och Rauno (de som har henne nu) visste inte om hon fått behandling för det och om hon fått det visste de inte vad heller. Men vingen var sneställd och hon har aldrig fått tillbaka fjädrarna under nedre delen av magen och under vingarna. Ful va hon men väldigt charmig. Jag kunde naturligtvis inte låta bli, hon följde med. MEN i och med att hon var lite gapig så har jag henne på prov. Hennes egna ljud är inte ens irriterande men kör hon igång jakorna och Ellen blir det inte nådigt att bo i detta hus. Men jag ska ge henne en vecka så ser vi hur det börjar gå.

Igår var Åsa här på dagen och kollade in allt här. Hon höll i Ellen med, men dum som jag var så glömde jag att fota det hela. Hon har samlat mod ett tag för att våga hålla henne. Men som hon sa Åsa, det är förvånansvärt tyst här, det sitter ändå 5 gojor tätt in på varann här. Men jag har lite pli på dom, de får inte okynnes skrika. Alla gojor är skrikiga mer eller mindre men inget tokskirk vill jag höra talas om. Så de sköter sig fint.

Så här såg det ut igår kväll när vi släppte ihop jakosarna med varann. De som vi trodde inte skulle passa ihop, Hubbe och Barbro blev kära. Där ser man, man vet inte förrän man provat. Hubbe den surgojan tittade inte på Moa på 3 månader då hon kom. Men kolla in hur detta gick

















Så det känns bra tycker jag tom med lilla Tintin, hon blir nog bra hon med. Sen kan det ju vara lite kul för Kim och henne för det är Kims pappas goja om hon kunde stanna här. Så mina kära vänner så är livet på storgatan :)

Ja just ja en anna kul grej har jag gjort. Hera är parad med Gunillas Tyzon, en Chihuahua. Jätte fin, inte alls morrig eller ettrig som de kan vara. Lugn och trygg verkar han. Halva huvudet var vitt och den andra halvan brun. Chokladbrun på kroppen med lite längre päls. Jätte söt, har nån bild på honom ska gräva fram den ´till ett senare tillfälle.

Untill next time