Den käre Sonja

Sannas mamma var en krutig liten gumma inte ens 1.50 över havet. Hon var jätte mån om oss som umgicks hos dom redan som tonåringar. Hon såg till att vi hade ätit, fikat, manade oss, grälade på oss och så fick vi några goda ord på vägen då och då. Jag minns då hon såg mina naglar. Jag var och är en redig nagelbitare (idag biter jag bara på 2 naglar!!, jo jag vet, dumt) men den dagen hon upptäckte hur gräsliga naglar jag hade så gav hon sig den på att dom ska fixas. Jag fick komma dit varje kväll, sitta med naglarna i oljebad, sen filade hon dom, tog hand om mina nagelband och hade en sån där liten pinne som hon knuffade nagelbanden med. Hon förklarade varje steg mycket nogrannt för mig. Sen tog hon och tejpade fast bomullshandskar på mina händer!!! Allt för att behandlingen skulle hinna verka och jag inte kunde stoppa dom i munnen omedvetet. Sen var jag ju där nästa kväll igen och hade jag tjuvbitit fick jag minsann bannor :) Detta tror jag pågick i några veckor faktiskt. Men fina blev dom och fort gick det när de började ta form :) Tror faktiskt jag höll mig från att bita på dom i flera år efter det.

Men hördu Sanna, skrattade åt ditt inlägg om att din mamma har sagt att man ska dela med sig, jo iofs det tyckte hon säkert. Men jag lovar dig att hon hade grälat sig grön på mina hundar om hon varit med igår :)

Kommentarer
Postat av: Johanna

Vad söt du är Anna. Inte jättetungt inlägg, men den tog i hjärtat. Vad jag saknar henne. <3

2009-04-09 @ 21:04:28
Postat av: Sanna

Nog hade mamma grälat på hundarna =)

Jag kan riktigt höra henne " Voi herranen aika"

Tänk att du ännu kommer ihåg det där med naglarna!

Ja nog var hon ett riktigt orginal, hon var inte stor men när hon blev arg så darrade knäna lite.

Håller med Johanna,vad jag saknar henne!!!!!

2009-04-10 @ 07:39:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0